Trafiksäkerhetskamerorna fyller 25 år, men det är något som firas med blandade känslor. Kritikerna anser att de skapar en ryckig trafikrytm som stör den tunga trafiken. Förespråkarna menar att de räddar liv genom att minska tempot på vägarna.

Enligt Polisens statistik fastnar närmare en kvarts miljon förare varje år i de automatiska fartkontrollerna, men alla förare går inte att identifiera.

Regn, snö och solblänk gör att polisens specialister inte säkert kan avgöra vem det är som sitter bakom ratten.

– Och sen finns det en del som försöker fälla ned solskyddet så att de inte syns, säger Anders Drugge som är chef för ATK, Rikspolisstyrelsens enhet för automatisk trafiksäkerhetskontroll.

Krypterade bilder
Tillsammans med sina 60 kollegor sitter han i Kiruna dit alla bilder från Trafikverkets 1300 fasta och 25 mobila enheter skickas trådlöst på krypterad väg. Bilderna hamnar i datasystemet direkt när de tagits och sen är det upp till de anställda att försöka få fram vem som kört för fort.

Med hjälp av foton från pass- och körkortsregistret går det ibland att få fram identiteten. Annars arbetar man efter uteslutningsprincipen genom att nagelfara bilderna på bland annat släktingarna till fordonets ägare.

Tekniken har dock sina begränsningar och under de senaste åren är det bara 35 procent av dem som fotograferats som till slut får en ordningsbot i brevlådan.

Men det här tycker Anders Drugge inte är något större problem.

– Syftet med trafiksäkerhetskamerorna är inte att bötfälla, snarare tvärtom. Systemet är till för att hjälpa förare att hålla de hastighetsgränser som finns. All forskning visar att lägre hastigheter sparar liv, och där anser jag att kamerorna är ett utmärkt komplement till den vanliga hastighetsövervakningen.

Utländska förare
Under de senaste åren har andelen utländska åkare ökat kraftigt på våra vägar, och det gör Polisens identifieringsarbete svårare. Om ett fordon som inte är registrerat i Sverige, Danmark, Norge eller Finland blir fotograferat kan Polisen inte identifiera föraren.

– Vi har inte tillgång till de här ländernas databaser för pass- och körkortsfoto. När det gäller våra nordiska grannländer samarbetar vi med deras polismyndigheter, så där fungerar det på samma sätt som här, säger han.

Det finns inte någon statistik på hur många lastbilschaufförer som är syndabockar eftersom Polisen inte kategoriserar fordonsslaget. Av dem som bötfällts kan man dock se att drygt en tredjedel kört fordon som ägs av juridiska personer, det vill säga aktiebolag eller handelsbolag. I den här gruppen ingår förutom lastbilar även hyrbilar, tjänste- och förmånsbilar samt bussar.

Snabb handläggning
Ambitionen är att handläggningen av varje överträdelse ska ta högst två veckor, vilket är en målsättning som Polisen i stort sett lyckas uppfylla.

Den som blivit fotograferad får då ett underrättelsedokument med en kopia av bilden samt tid och plats. Därefter får föraren skriftligt ta ställning till om man erkänner eller förnekar överträdelsen.

De som erkänner får en ordningsbot med posten inom några dagar medan övriga ärenden går vidare till åklagare.

Anders Drugge menar att systemet visat sig vara mycket tillförlitligt och det är sällan som någon nekar till fortkörningen, vilket är ganska meningslöst om det tydligt framgår vem som sitter bakom ratten.

Däremot håller han med om att det finns mycket att göra på det tekniska området eftersom de flesta fortkörare trots allt inte går att identifiera. För närvarande byter Trafikverket ut de gamla kamerorna mot nya som tar bättre bilder, vilket kommer att underlätta arbetet med att fastställa förarnas identitet.

– I dag består trafiksäkerhetskamerorna av en vanlig digitalkamera med blixt, som alltid löser ut oavsett om det är ljust eller mörkt. Utan blixt hade det varit svårt att se vem som sitter bakom ratten, men samtidigt kan blixten göra att snöflingor eller regn reflekterar ljuset och döljer motivet.

Ryckig trafikrytm
Många kritiker menar att trafiksäkerhetskamerorna leder till en ryckig trafikrytm eftersom bilister väljer att gasa mellan stolparna för att sedan bromsa kraftigt när man kommer nära.

Anders Drugge är medveten om kritiken men menar att nackdelarna väger lätt i förhållande till de mätbara fördelar som systemet ger.

– Kamerorna finns på sträckor som är ovanligt olycksdrabbade, och där kan vi se en minskning med 60 procent av dödsolyckorna jämfört med innan de sattes upp. I de fall någon kör för fort handlar det sällan om några större hastighetsöverträdelser. Ofta rör det sig om en till 15 kilometer i timmen. Det är sällan det handlar om större överträdelser, vilket jag tolkar som att det rör sig om misstag. De flesta förare håller hastighetsgränserna.

Svensk modell
Den svenska modellen med automatisk hastighetsövervakningen bygger på öppenhet och tydlighet, vilket innebär att man bland annat skyltar tydligt. Samma sak gäller för de 25 mobila kameraenheter som kan flyttas runt med kort varsel.

De som förespråkar fartkameror tycker ofta att det är märkligt att Polisen gör så. Om de mobila enheterna istället dykt upp oannonserade lite varstans skulle de flesta förarna hålla hastigheten även där det inte brukar finns kameror.

Anders Drugge menar att han ofta stöter på den synpunkten, men att han inte håller med.

– Vår strategi bygger ut på att förarna är hederliga och följer de lagar som finns. Kamerorna är i det sammanhanget ett hjälpmedel för dem att hålla rätt hastighet på utvalda sträckor.

 

Visste du att…
…varje år fastnar 230000 förare i Polisens automatiska fartkontroller. Trots det får bara en tredjedel böter.
…om ett fordon körs 5,9 km/h över den gällande hastighetsgränsen tas en bild av fordonet, föraren och registreringsskylten.

Färre olyckor
Mätningar gjorda av Väg- och transportforskningsinstitutet visar att dödsolyckorna minskade med 60 procent på vägar med trafiksäkerhetskameror och antalet svårt skadade minskade med 30 procent.

Trafiksäkerhetskameran består av:
* Radarsensor för hastighetsmätning.
* Digital kamera för fotografering av fordon, registreringsskylt och förare.
* Fotoblixt.
* Dator för styrning av systemets olika funktioner och överföring av bild- och mätinformation.

 

Text och foto: Peter Fredriksson