Det är dagarna efter det kraftigaste snöfallet på många år i norra Värmland. Som tur var är vägen från Bäckalund, sydväst om Ekshärad, tummen upp-plogad. Vid Hällsjön leder en körväg rätt uppför ett berg till platsen där Firma Lars Bratt för tillfället jobbar med förstagångsgallring. Det är några grader kallt och träden och marken är täckta av ett tjockt lager snö.
 

Här har Lars Bratt, 46, och hans två anställda tillbringat två arbetsveckor och ska hålla på lika länge till innan allt är klart.

– Hallå där. Välkommen! säger Lars när han slår upp dörren på den röda Valmetskördaren.

Firma Lars Bratt startades egentligen av Stig Bratt, pappa till Lars, i början på 1980-talet. Namnet var från början Bratts skogsavverkning, men Lars bytte namn när han formellt tog över efter sin far 2010.

Lars Bratt ärvde både ett intresse och en livsstil från pappan.

– Farsan är pensionär nu men har jobbat i skogen i större delen av sitt liv. Jag var inte gammal, åtta, nio år något, när jag började följa med honom. Sedan har det bara fortsatt. Man har ju växt in i det här.

 

SATSNINGEN PÅ SKOG blev allvar när Lars hade slutat grundskolan och kom in på Södra Viken, en bit utanför värmländska Sunne.

– Det var precis när skolan omvandlades till naturbruksgymnasium och utbildningen blev treårig. Skolarbete var inte riktigt min grej och ett år extra kändes sådär.

Men Lars gick klart sina tre år och tog examen 1991. Dagen efter avslutningen började han jobba med sin pappa i närheten av Torsby, tre och en halv mil väster om Ekshärad. Uppdragsgivaren var regionens skogsägareförening.

Åren gick. Mitten på 1990-talet innebar en kämpig period för firman, på grund av vikande efterfrågan på massaved. Lars bytte arbetsgivare och jobbade en tid för den privata skogsägaren Sture Sonebrink, följt av mer jobb för skogsägareföreningen och därefter Stora Enso 2007.

Kring 2005 förändrades villkoren i grunden, minns Lars Bratt.

– Det var då de började med ett upphandlingssystem där de olika entreprenörerna fick tävla om ett kontrakt i konkurrens med varandra. Det gällde att ha ett bud som var så frestande som möjligt för skogsbolagen.

 

NUVARANDE KONTRAKT SKREVS 2014 med skogsägareföreningen Mellanskog och det har fungerat bra, tycker Lars. Firma Lars Bratt har omvandlats från faderns handelsbolag till enskild firma. Skotaren och skördaren köpte han begagnade för fyra år sedan.

– Tanken är att hålla investeringarna på en rimlig nivå, som gör det möjligt att växa på sikt.

Hur trivs han med jobbet då? Svaret är inte enkelt. Trivs man med sin tillvaro? För en egenföretagare är det inte lätt att sätta en gräns för vad som är jobb och inte. Arbetet är en del av livet, hela tiden. Även för Lars. I garaget slipar han kedjorna till Valmetskördaren. I huset finns arbetskläder. På gården firmabilarna. Kneget följer med in på köksgolvet.

– Har det krånglat kan man vara dränkt i olja och diesel och lera när man kommer hem. Det är väl inte alltid så vackert, om man säger så.
Men direkt tråkigt ser inte Lars Bratt ut att ha där han skymtar bakom rutan i den klarröda skördaren mellan de kritvita trädstammarna i vinterlandskapet. En ridå av snö singlar mot marken när ännu ett träd ska ner. CD-spelaren ger dagens föreställning av den ljudbok han lyssnar på för tillfället.

– Det har blivit många böcker här, säger Lars med ett av sina skratt.

 

2013 ANSTÄLLDE HAN barndomskamraten Sören Larsson som förare av skotaren och skördaren. Det var från början inte en del av den Lars Brattska strategin.

– Jag hade inga planer på att anställa någon. Det medför så mycket extra, både utgifter och arbete, men också ansvar för någon annan än sig själv.

Men när barndomskamraten Sören ringde och frågade om jobb fanns inga tvivel. Lars Bratt såg en chans till både avlastning och ökad omsättning på sikt. I fjol var det dags igen, när Sörens lillebror Roland ringde och frågade om han fick köra åt Lars.

– Det här är två oerhört kompetenta förare, som jag är glad över att ha i mitt företag. Vi pratade ju varenda dag med varandra i telefon ändå så det här kändes helt naturligt.

Sören Larsson kliver ur sin skotare med ett avspänt leende.

– Jag är väldigt nöjd med mitt jobb. Varför? Tja, det är väl för att man oftast kan få rå sig själv i sin ensamhet. Dessutom kan jag planera mina arbetsdagar själv. Vill jag börja tio gör jag det, men oftast börjar jag vid fem-, sextiden och jobbar till 15. Om du får ta bilder? Ja, måste du så…

 

UNGEFÄR SAMMA FÖRDELAR ser arbetsgivare Lars med sitt jobb, eller vad han väljer att kalla det.

Nackdelarna är bland annat tidens naturliga förändringar, säger han.

– Det är en massa certifieringar och annat som vi måste följa och som kan bli betungande. Det kan också vara lite ”på och av” det hela, beroende på hur efterfrågan från branschen ser ut för tillfället. Men även väderleken ställer till det. Förr kunde man bli stående längre perioder för att marken var för mjuk för att köra på, men de avbrotten har blivit färre.

Nästan uteslutande rör sig Firma Lars Bratts insatser om gallring, och det är tur.

– Gallringen är nog det som är roligast för mig. Jag känner att jag bidrar till en positiv utveckling och hjälper skogen att växa och utvecklas. Det jobb man utför blir en del av framtiden.

Lars tycker också det är trevligt att kunna diskutera upplägget med den enskilde skogsägaren, så att jobbet blir utfört på ett sätt som gör denne eller denna nöjd. Finns det ett barrskogsdoftande patos kan det hända att det ser ut som hos Firma Lars. Han har en filosofi bakom det hela, visar det sig.

– Det här är inget man tjänar en massa pengar på. Det som gör det hela meningsfullt är när jag känner mig nöjd med hur jag har lyckats få jobbet utfört. Jag vill kunna lämna en plats och känna att jag har gjort det så bra som det går. Att det ser bra ut på platsen efter oss. Det är när andra tycker att vi har lyckats med det som jobbet är som bäst.

Text och foto: Eric Bengtsson.