Det är trångt och svårt att komma fram till de olika timmerupplagen som ligger utspridda i skogen.
Kurt-Erik Jonasson i Fågelmara tröttnade på att köra långtradare på stora och fina motorvägar. Nu kör han istället ett 24 meter långt skogsbilsekipage som tar sig fram över stock och sten på slingriga och leriga skogsvägar.
– Jag är intresserad av naturen, så det här jobbet passar mig utmärkt, säger han.
När vi träffas på den smala skogsvägen som leder fram till ett timmerupplag är det så trångt att två personbilar knappt kan mötas. Vägen börjar sakta förvandlas till lervälling. Hjulen slirar på det mjuka underlaget och de djupa spåren efter andra personbilar vittnar om att många haft svårt att ta sig fram tidigare under dagen.
Kurt-Erik Jonasson menar dock att vägen är i betydligt bättre skick än vad han först hade förväntat sig. Men han tillägger att det bara är en tidsfråga innan vägen kommer att bli nästintill omöjlig att köra på.
– Det finns en del vägar som man bör undvika framåt vårkanten, och det här är definitivt en av dem, säger han när han tar en kort paus i arbetet med att lasta timmer på vagnen.
Tack vare det automatiserade systemet med tryckluft spänns kättingarna kontinuerligt, vilket gör att lasten håller sig på plats under transporten.
Inne i hytten råder ett slags ordnat kaos där kartor trängs med allehanda verktyg, spadar och skyfflar. Kurt-Erik som kört lastbil hela sitt liv menar att han aldrig haft det bättre. Som ensam ägare till sitt åkeri som omfattar en Scanialastbil med ett Kilaforssläp med kran kan han i stort sett själv styra sina arbetsdagar. Det här gör att han kan unna sig förmånen att åka hem tidigare en eftermiddag och istället ta igen den förlorade arbetsinkomsten en annan dag när det passar bättre.
– Visst är friheten viktig. Det är därför jag valt att hålla verksamheten så liten som möjligt. Många åkare satsar mycket pengar på att skaffa en stor maskinpark och många anställda. Men för mig passar det bättre att skynda långsamt.
Kurt-Erik Jonasson menar att han står lite i valet och kvalet eftersom han är 67 år. Med lite tur kanske han kan fortsätta att köra något år till, och då skulle det sitta fint med en fabriksny lastbil. Men samtidigt vill han inte skaffa sig för stora skulder.
Lastningen går snabbt tack vare den fast monterade V9-kranen.
Som ensamåkare har han en liten men trogen kundkrets. Åren av virkestransporter från de små skogsägarna till de mindre privata sågverken har gjort att han fått ett stort antal kollegor runt om i den sydöstra delen av landet.
– Tack vare att vi alla har småskaliga verksamheter blir det hela mer personligt. När jag får en beställning känner jag alltid den som jag talar med vilket skapar ett ömsesidigt förtroende, säger han.
Kurt-Erik Jonasson började dock sin yrkesbana genom att köra för Bilspedition på bland annat västkusten och i Mälardalen. Men när han fick möjlighet att ta över åkeriet efter sin svärfar tvekade han inte speciellt länge.
– Från början körde vi mest potatis och betor. Men efterhand har timmertransporterna blivit allt mer dominerande. Idag är det skogen som är basen i hela verksamheten.
Under de senaste åren har konkurrensen från utländska åkerier börjat att märkas allt tydligare. Även om Kurt-Erik ännu inte förlorat några kunder så har uppdragsgivarna blivit betydligt mer kostnadsmedvetna. Många vill pressa priserna för transporterna, vilket gör det allt svårare att få verksamheten att gå runt.
– Mitt enda sätt att möta detta är att försöka spara på varje krona. Idag går det inte att få mer betalt, det handlar snarare om att själv försöka pressa sina egna utgifter så långt det är möjligt.
Det långa ekipaget lastar sammanlagt 39 ton virke.
Kurt-Erik tror att på sikt kommer konkurrensen från de utländska åkerierna att slå igenom på bred front. Då handlar det om att kunna möta detta med antingen lägre priser eller andra tjänster. Att som Kurt-Erik känna till varje meter av de små skogsvägarna är naturligtvis en klar konkurrensfördel eftersom han vet var och hur man tar sig fram. Men även personliga kontakter med de som beställer uppdragen är naturligtvis en fördel.
För några år sedan investerade han i ett Kilaforssläp som kan lasta 26 ton med hjälp av V9-kranen. Med tanke på att lastbilen klarar att lasta 13 ton så blir det en hel del timmer i varje vända.
Lastningen går snabbt tack vare den fast monterade V9-kranen.
När det är riktigt trångt och besvärligt får han dock ställa släpet och köra in med lastbilen till upplaget. Där lastas sen timret på lastbilen, körs ut till släpet och lastas över. Sen är det bara att köra in till upplaget igen och fylla lastbilen.
– När det varit som värst har det varit fem kilometer enkel resa mellan släpet och lastbilen. Och då tar lastningen en betydligt längre tid än vad man räknat med. Värst är det på vintern när plogvallarna gör att de redan smala skogsvägarna knappt blir farbara, säger han och konstaterar att rasten lider mot sitt slut och det är dags att lasta klart innan det bär av mot Gransjöverken.
Kurt-Erik klättrar upp i kranhytten och lastar snabbt det sista timret på släpet. Trots att det är flera plusgrader i luften finns det fortfarande en del snö och is kvar. De stockar som frusit fast i varandra lyfter han upp och släpper sen ned försiktigt så att de delar på sig. På släpet läggs stockarna så tätt som möjligt intill varandra så att de inte kan röra på sig under transporten. Under körningen sätter sig dock lasten något, vilket gör att kättingarna som håller fast lasten behöver spännas efterhand. Med hjälp av ett automatiserat system med tryckluft spänns kättingarna kontinuerligt, vilket gör att lasten håller sig på plats.
Text & Foto: Peter Fredriksson
