Undersköterskan Gunilla Arnesson gjorde ett karriärsbyte som fick många att bli förvånade.
Hon tog plats i hytten på en skotare och började jobba heltid i skogen.
– Jag ångrar inte att jag vågade ta steget, det finns inget bättre än att tillbringa dagarna ute i naturen, säger hon glatt när vi träffas på en mindre skogsväg.
Under morgonkvisten har hon tillsammans med Tore Olsson fått det stora ekipaget på plats och de kommande timmarna ska hon på uppdrag åt Södra markbereda ett två hektar stort hygge. Nu håller hon på med att ladda upp de detaljerade traktkartorna i maskinens datasystem och som kommer att visa henne exakt hur och var hon ska köra.
– Det finns mycket att ta hänsyn till eftersom vi är gäster hos markägarna i deras skog. Därför vill vi köra så skonsamt som möjligt för att undvika markskador, men sen finns det även en hel del kulturlämningar i form av stenmurar och rösen som vi absolut inte får skada, säger hon och visar hur systemet fungerar.
Hytten i maskinen, som är en JD 1510E från 2012 och med 5000 timmar på mätaren, är i stort sett lika ombonad som en modern lastbilshytt och detta är något som både hon och Tore Olsson uppskattar.
– Speciellt vid markberedning är det viktigt att komforten är bra, det finns många som använder gamla maskiner för de här arbetsuppgifterna men jag tycker att det är väl investerade pengar att köpa nytt, säger Tore Olsson som menar att nu när räntorna är så pass låga blir totalkostnaden för en ny maskin i stort sett densamma som för en äldre, eftersom den senare kräver mer underhåll och reparationer samtidigt som drivmedelsförbrukningen är högre.
God hyttkomfort
Gunilla Arnesson håller med om att man inte ska underskatta betydelsen av en god arbetsmiljö eftersom det ofta blir väldigt långa pass i maskinen för hennes egen del. Under de senaste månaderna har hon dock fått sällskap av tiken Bea, en halvårsgammal Border collie, som mer än gärna tar plats i hytten bakom mattes förarstol.
– Hon behöver rastas regelbundet så då får jag möjlighet att sträcka på benen. Det är viktigt eftersom det är lätt att man bara kör på utan att titta på klockan, och det är inte bra för kroppen, säger hon och berättar att från början hade hon inte en tanke på att köra skotare.
Efter gymnasiet började hon istället jobba som kokerska och senare undersköterska och trivdes bra, men eftersom hon ingick i nattpatrullen i nio år började det slita att ständigt jobba på nätterna.
I bekantskapskretsen ingick skogsentreprenören Tore Olsson som samtidigt började få lite för mycket att göra och frågade Gunilla om hon inte ville prova att spaka en skotare.
Stort motorintresse
– Jag har alltid varit intresserad av bilar och motorer och tyckte väl att ju större maskinen var desto bättre var det. Men när jag fick se skotaren första gången blev jag nästan rädd, jag tyckte att den såg alldeles för otymplig och klumpig ut för att våga köra den på smala och kuperade skogsvägar. Men jag klev i alla fall upp och provade att spaka lite och bestämde mig direkt för att detta var verkligen inget jag ville prova på. Men efter en vecka hade jag ångrat mig och gav det hela en chans till, och då föll alla bitarna på plats.
Den första tiden provade hon sig fram försiktigt för att få kläm på hur det var att köra maskinen och hur kranen fungerade, och sedan dess har hon lärt sig kontinuerligt av Tore Olsson.
– Visst hade det varit en fördel om jag hade gått en utbildning innan, men under årens lopp har jag lärt mig efter hand och byggt på med de kurser och de certifikat som uppdragsgivaren ställer. Till skillnad från förr i tiden finns det numera många krav på till exempel markberedning och dikning, så det gäller att sätta sig i skolbänken med jämna mellanrum.
Långa arbetsdagar
En vanlig arbetsdag börjar med att hon packar med sig Bea i bilen och kör ut till området där dagens första arbetsuppgifter väntar. Ofta har Tore Olsson redan varit där och ställt maskinen på plats och sedan är det bara att ladda in traktkartorna och börja köra.
Tack vare den ovanligt milda vintern har man kunnat ta sig an markberedningsuppdragen tidigt eftersom tjälen gick ur marken redan i början av året.
Vid markberedning använder man harven Bracke Forest T26.a som enkelt kan byts ut mot ett hemmabyggt risrede för att kunna köra ris.
– Vintertid blir det även mycket virke, vi har valt att vara så flexibla som möjligt eftersom det minskar riskerna för att maskinen blir stående utan uppdrag. Ambitionen är att den ska gå mellan klockan 06.00 och 22.00 när förhållandena är optimala och då jobbar vi i skift.
Löpande underhåll
En viktig del i det löpande arbetet är att sköta underhållet av maskinen och bara på harven finns det 35 smörjpunkter som regelbundet behöver fyllas på.
– Jag försöker även att byta delar på maskinen i förebyggande syfte så att jag slipper onödiga driftstopp, det är ofta bättre att förekomma problemen än att vänta in dem. Sen har vi så klart serviceavtal med JD:s inhyrda servicemontörer som kan komma ut på plats om det krävs någon större reparation eller om det blir fel på dataanläggningen. Det sistnämnda går ibland att lösa på telefon så då sparar vi en hel del tid eftersom vi ofta är långt ute i skogen, säger Gunilla Arnesson som menar att det bästa med jobbet är att hon kan styra jobbet helt efter eget huvud.
I hytten lyssnar hon ofta på ljudböcker när hon jobbar samtidigt som de regelbundna rastningarna med Bea gör att hon får en hel del motion, även om själva jobbet i sig innebär mycket stillasittande.
– Jag tycker att det är lite synd att det inte är fler kvinnor som kör skogsmaskiner. Jag är med i en Facebook-grupp som heter ”Vi tjejer i skogen” och där finns bara ett 40-tal aktiva medlemmar. Även om det finns ytterligare en handfull tjejer som kör skogsmaskiner och som inte är med så är vi faktiskt inte så många fler än så, trots att skogen är en så fantastisk arbetsmiljö.
Text och foto: Peter Fredriksson
