Efter flera motorras tröttnade flygvapnet på den trilskande Scanian och lät den stå utomhus i väntan på den sista färden till skroten. Men när tidigare åkeriägaren Donald Ramström fick syn på den bedagade skönheten utanför en hangar kunde han inte låta bli. ”Jag lade ett bud och blev ägare till en tankbil som knappt var inkörd”, säger han glatt när han startar upp lastbilen.
Trots 57 år på nacken spinner den stora sexcylindriga dieseln som en katt och när vi sakta och försiktigt rullar ut ur garaget finns det inget som tyder på att det här är en riktigt gammal lastbil, snarare tvärtom.
Inte nog med att vägmätarställningen visar på högst måttliga 19 488 mil, den rullar klippstabilt och utan några som helst oljud när vi fått upp farten på de slingrande grusvägarna.
– Den är härlig att ratta och tack vare turbodieseln är det ganska bra klipp i den jämfört med de modeller som såldes parallellt men utan turboladdning, säger Donald Ramström när vi arbetar oss uppåt i växlarna.
Skulle skrotas
Som pensionär har han renoverat flera andra veteranlastbilar som nu sålts av och nu är det bara Scanian som är kvar i samlingarna, och den tänker han behålla.
– När jag var yngre var jag aktiv i flygklubben, och fick vid ett tillfälle se den här lastbilen som ställts upp utanför en hangar i Kalmar. När jag frågade personalen varför den stod där sa det att den skulle skrotas, vilket jag tyckte var synd. I december 1998 köpte jag den och trodde till en början att jag skulle få hem den ganska så omgående. Men det blev en hel del administrativt krångel som gjorde att det drog ut på tiden, men året efter kunde jag åka dit för att hämta den, säger han och tillägger att till sin stora förvåning fanns det fortfarande kvar spänning i batterierna.
På första försöket
Motorn gick igång på första försöket och då var det bara att köra hem den, där den fick under den första tiden fick stå inomhus hos hans tidigare arbetsgivare. Skicket skulle kunna beskrivas som patinerat, och de bilder som han tagit på den när den kom i hans ägo gör det förståeligt att flygvapnet ville bli av med den.
– Hytten såg inte rolig ut, den var oljig och smutsig så jag började med att riva ut inredningen och klädde om den. Första året passade jag även på att lacka hytten med hjälp av en kompis och valde samma kulör som original, det vill säga olivgrön. Men istället för matt blev den blank eftersom det är enklare att hålla ordning på en blank yta. Resultatet blev så bra att vi fortsatte att lacka tanken och resten av bilen.
Vid köpet fanns det tre kubikmeter diesel i tanken som försvaret pumpat i som konserveringsmedel, och denna passade han på att tömma för att användas i oljepannan på jobbet.
– Jag ville inte chansa och använda den till lastbilen, men så här efteråt inser jag att det var ett misstag. Dieseln var av den gamla sorten och hade fungerat alldeles utmärkt som fordonsbränsle, men nu är tanken i alla fall tom. Faktum är att jag anmält fordonet till räddningskåren i Torsås som gärna får använda den för släckningsarbeten i framtiden vid till exempel skogsbränder, det finns förberedda kopplingar för vatten.
Två kallskärningar
Det låga miltalet beror på att fordonet mest använts till att hämta flygfotogen från bränsledepåer och sedan köra ut detta till Kungliga Krigsflygskolan F5 i Ljungbyhed. Lastbilen levererades i mars 1963 och togs efter 14 860 mil ur bruk i maj 1984, då den ställdes av. Lastbilen flyttades 1987 till Kalmar där den konserverades och ställdes i en torrlufthangar fram till 1998, då den parkerades utanför i väntan på skrotning.
– Den rullade inte några längre sträckor de första 20 åren men samtidigt var det så klart väldigt många förare till den, och alla var kanske inte så noga med att låta motorn bli varm innan de belastade den. Just den här motorn är känd för att skära om den körs iväg innan den varmkörts, så det var nog en och annan beväring som inte tänkte på det utan drog iväg med full gas direkt. Och mycket riktigt visar motorkortet att den råkat ut för just två stycken kallskärningar under åren i kronans tjänst, och för bara ett år sedan var det dags för ännu en motorrenovering.
– Jag misstänkte att de nedre o-ringarna läckte, så det var bara att byta fyra av fodren. Två var bytta innan så där behövdes inget byte. Och när jag ändå höll på blev det nya kolvar och kolvringar, så nu går den säkert i 50 år till, säger Donald Ramström som adderat desto fler mil under åren som ägare.
Går bäst i 75 km/timmen
Sedan 1999 har den rullat 5 000 mil och bland annat använts för långturer till veteranbilsträffar i bland annat finska Karelen. Bäst trivs den runt 75 kilometer i timmen och snittar då cirka 2,7 liter milen, så länge den tio kubikmeter stora tanken är tom och att det inte hängts på något släp. Under åren i flygvapnet rullade den ofta med ett niometerssläp som rymde ytterligare 14 kubikmeter flygfotogen, vilket innebar en rejäl last av brandfarlig vätska. Till skillnad från många andra tankbilar från den här tiden är denna utrustad med egen pump. Det gjorde att den kunde fylla på bränsle direkt på någon av alla de reservflygbaser som fanns utspridda runt om i landet längs vägar där det fanns raksträckor på upp till två kilometer där jakt-, attack- och spaningsflygplanen kunde landa.
Fakta Scania LS76 -63:
Donald Ramström
Motor: 6-cylindrig 11-liters DS11-radmotor, 220 hk
Längd mm: 9 050
Bredd mm: 2 400
Tjänstevikt kg: 9 570
Tillåten lastvikt kg: 7 600
TEXT och FOTO: PETER FREDRIKSSON
