Nilsby Åkeri i Kil är ett av landets äldsta åkerier med en av landets snabbaste ägare, åtminstone i rally-PV. Efter sista kraschen för ett halvsekel sedan har Urban och hustrun Marianne ägnat sig åt åkeriet sju dagar i veckan. ”Varenda en har varit underbar”, säger Urban ”Spjutet” Jonsson.

Urban Jonsson har lugnat sig sedan åren i rallyskogen. Då var det sällan som han tog sig hela vägen i mål.

– Här håller vi 160, säger Urban, där han sitter i sitt eget bilmuseum i Kil, som innehåller ett 30-tal Volvobilar, några av dem mycket ovanliga.

Han visar upp en bild där en hårdtrimmad Volvo PV Sport lyfter över ett krön i Klaxås 1970 i en rallytävling. Fronten knäcks vid landningen och bilen fortsätter över ett mjölkbord.

– Vi flög i höjd med telefontrådarna längs vägen.

En annan bild visar PV:n sekunder innan den kanar på taket genom ett grustag.

– Precis som en bärplockare.

Urban Jonsson ler där han minns. ”Spjutet”, som han kallades, för sin förmåga att få en Volvo att bete sig på ett vis som den knappast var konstruerad för.
Rallysatsningen varade bara några år, men kostade mycket pengar när bilen skulle lagas efter alla krascher… Pappa Filip var delägare i Nilsby Åkeri på den tiden och även den som finansierade rallysatsningen. Sonen betalade tillbaka genom att köra virkesbil för åkeriet nätter och helger.

Ett halvsekels samlande har resulterat i Kils motormuseum med fokus på ovanliga Volvobilar. I bakgrunden en Volvo PV 544 Sport av samma sort som gav Urban smeknamnet ”Spjutet”.

”jag ligger i köfförten!”

Den sista rallyresan slutade 1971 på en myr. Bilen blev stående som ett vrak med knäckt kardanaxel, och en försvunnen kartläsare.

– Jag ropade efter honom. ”Här”, svarade han, ”jag ligger i köfförten!”.

Både Urban och kartläsare Lennart klarade sig utan allvarliga skador, men det kunde ha gått annorlunda.

– Jag hade fått mig en tankeställare. Jag förstod att jag inte skulle få några fler chanser.

Urban slutade köra stölligt i rallyskogen och ägnade sig åt åkerilivet. 1973 köpte han ett eget åkeri som blev till salu. 1980 tog han över pappans och farbrodern Olles åkeri, tillsammans med sin yngre bror Morgan, som hoppade av några år senare.

80-årsjubileum

Nilsby Åkeri AB firade i sin nuvarande form 80-årsjubileum för två år sedan. Exakt hur gammalt det ursprungliga åkeriet är vet inte Urban. Förmodligen rör det sig om ett företag som har funnits sedan 1920-talet, vilket lär göra åkeriet till ett av landets äldsta.
Urban Jonsson berättar att hans far och farbror fick en förfrågan att ta över åkeriverksamheten 1940.

– De bestämde sig först efter att ha lagt patiens om saken.

Urban Jonsson hittade tidigt sin plats på jorden med skylten Nilsby Åkeri. ”Jag har haft en sån glädje att få jobba med det som jag trivs så bra med. Varje dag är en tillfredsställelse i livet.”

Historien dröjer sig kvar på ett skrymmande vis i åkerilokalerna i Kil. Under ett skynke står en Volvo ”Rundnos” 1943 års modell, som Nilsbys åkeri köpte ny. Lastbilen har renoverats till bättre än nyskick av Urban, som ibland använder den för att köra löv eller ris på sommaren.
Bredvid står en annan av åkeriets gamla originalekipage, en Volvo F88 -69 i Nilsbys klassiska färger: blått, rött och vitt.
Det är väldigt ovanligt att hitta en lastbil med den gamla Vänerskogsskylten, säger Urban. I samband med Vänerskogs konkurs 1981 förlorade många åkare stora delar av sina uppdrag.

– Det sägs att de tog med sig skylten till sågverket de hade kört för och slog sönder den mot räcket på trappan så att plastflisorna flög. Som en protest.

Feministisk åkarhustru

Marianne Jonsson är den som från mitten på 1980-talet har skött Nilsby Åkeris ekonomi och haft koll på administration och planering.

Att vara åkarhustru ställer andra krav än vad dagens genuspolitiska samhälle kräver, säger hon.

– Jag kallar mig definitivt för feminist, men samtidigt måste man se lite längre än att kräva att min man ska stryka min klänning. Om inte jag hade skött barn och hushåll hade vi aldrig kunnat driva åkeriet alla år.

Det var svårt att begära att Urban skulle hämta på dagis och laga mat samtidigt som han satt i en virkesbil någonstans på vägen.
Dygnet har genom åkeriåren haft ovanligt många Urbantimmar. Varken han eller Marianne behövde sova mer än fyra, fem timmar per natt.

– Man hinner inte med allt annars, säger Marianne med ett skratt.

Tre huvudgrenar

Som mest hade Nilsby Åkeri i Kil AB 16 anställda. Antalet lastbilar låg stadigt kring ett 10-tal, som for över stora delar av Sverige.
Åkeriets tre huvudgrenar har under åren varit virkestransporter åt Stora Enso, återvinningsverksamhet och uthyrning av sopcontainers, säger Urban Jonsson.

– Som mest hade vi 250 containrar som vi hyrde ut.

På samma sätt som på rallysträckorna har det ofta gått undan i åkeriet, säger Urban. Det har ständigt varit en jakt för att hitta effektivare sätt att driva verksamheten.

Tidig med lastväxlare

– Vi var nog det första åkeriet i Värmland som började med lastväxlare på 1980-talet. Volvo hade tagit fram en prototyp på sin utvecklingsverkstad i Braås nere i Småland. Vi åkte dit och sa: den tar vi.
Urban såg fördelen med att kunna använda samma lastbil till olika slags transporter med hjälp av ”krokbil”.

– På dagen kunde vi köra grus och asfalt och på kvällen drog vi på virkesflaket.

Resultatet överraskade både Urban och Marianne.

– Det gick så bra att vi till slut hade 4 lastväxlarbilar med 15 släp för att klara olika sorters transporter. Totalt genom åren har jag köpt 55 Volvolastbilar och en Scania, säger Urban.
1983 var Nilsby Åkeri tidigt ute med telefon i en av lastbilarna. I dag är telefonkontakt en självklarhet, men för snart 40 år sedan var det en revolution.
Det stora vinsten var tid, som ökade lönsamheten.

– Med telefonen hade vi koll på väderlek och hur mycket asfalt som skulle beställas hos asfaltverket. Vi hade den enda lastbilen i asfaltlaget som hade telefon. Men även i virkesbilarna kortades skiftbytena genom att vi kunde ringa till nästa chaufför när det var dags för byte. Allt blev enklare och gick snabbare, berättar Urban.
En tid drev Urban och Marianne två åkerier. Stora Enso gjorde en omstrukturering, som fick stora konsekvenser.

Vinna eller försvinna

– Stora ville ha mindre enheter. De sa upp kontraktet med VSV Frakt och helt plötsligt var vi utan jobb. Det var vinna eller försvinna.

Ett nytt bolag bildades, som döptes efter familjens häst. Resultatet blev Zorba Transportförmedling i Värmland.
Därmed lämnade Nilsby Åkeri VSV och fortsatte på egen hand via Zorba. Avhoppet från VSV skapade friktion, men var nödvändigt för att kunna fortsätta för Stora Enso, säger Urban. Det var en ny värld som väntade.

– Vi fick tillgång till deras virkeslager och kunde ta del av ett virkesflöde som vi aldrig hade upplevt tidigare.

En annan Nilsbylösning var att använda stora containrar med kran på för olika former av transporter.

– Vi tog 35 kubikmeter snö när andra åkerier bara klarade 10 på sina flak.

Utvecklingsivern skapade motsättningar.

– Jag var ju så energisk och igång att lastbilscentralen och de andra åkarna började tycka att jag var besvärlig.

Passar inte entreprenörsandan

Urban valde därför att lämna lastbilscentralen i Kil med sitt åkeri i slutet på 1980-talet. Det var inget lätt beslut, säger han. Familjen var starkt engagerad i Kils LBC.

– Farsan och ett gäng åkare bildade Kils Lastbilscentral 1943. Han blev förste ordföranden. Men min farbror Olle var också engagerad i åkerinäringen och blev i slutet på 1960-talet vald som ordförande i Värmlandsåkarna och satt också med i styrelsen för nybildade VSV Frakt.
Marianne fortsätter:

– En lastbilscentral är jättebra om man vill dra sitt nummer och jobba sju till fem. Det passar inte vår entreprenörsanda. Vi hade vår egen organisation som gjorde att vi klarade oss bättre själva.

Kör ända in i kaklet

Nilsby Åkeri fortsatte att hyra ut containrar, nu målade med texten: ”Ring Marianne!”.
Åkeriet byggde också en egen återvinningscentral med start 1996, där kunderna kunde få sina sopor hämtade och sorterade för en kostnad. En stor del av det insamlade materialet såldes vidare.
Det visade sig bli grunden för åkeriverksamheten.

– Vi omsatte en 16, 17 miljoner kronor och åtminstone 10 av dem kom från återvinningsverksamheten, säger Urban.

2017 såldes de sista 125 containrarna. Numer består åkeriet i princip av en mindre del återvinningsverksamhet, en sista lastväxlare, en hjullastare och en grävmaskin. En person är anställd på deltid.

– Jag tänkte i fjol. Herregud, du fyller 70, nu får du ge dig Urban. I helvete heller! Jag kör ända in i kaklet med det jag vill. Jag söker inga jobb, men jag får lite jobb och det är jag nöjd med.

Åkerimakarna Jonsson:

TEXT OCH FOTO: ERIC BENGTSSON