Sune behövde inte lära sig engelska. Han skulle köra virkesbil. Det har han gjort i snart tre decennier kring hemorten Lima, men snart kan det vara nog. ”Jag tycker alla gemensamt skulle vrida om sina nycklar, lämna allt och gå hem tills dieselpriset har sjunkit.”
Sune Rickardsson ler och skrattar ofta i takt med mullret från Scaniamotorn där han rullar fram över vindlande vägar kring en hemort som är känd som Sixtens. Härifrån kom en av världens snabbaste män på skidor genom tiderna: Sixten Jernberg.
Men skidåkning är ingenting för Sune, säger han med ett skratt, där han lastar på virke inte långt från klassiska Vasaloppsbyn Smågan. Två bilar finns på plats och de båda kranarna rör sig i en virkesmekanisk balett när stockarna lastas på. Sune har gjort det här många gånger förr och är klar först.
Olle Söderqvist och Sune Rickardsson är två av totalt 14 chaufförer i BSR Transport AB. ”Det är ett omväxlande och bra jobb där varje dag är en ny och spännande prövning”, tycker båda.
– Det är omöjligt att tävla med den där, säger Olle Söderqvist, som har jobbar som virkeschaufför hos BSR Transport i två och ett halvt år nu.
– Det passar mig perfekt att vara ute i skogen. Det är väl inga bra arbetstider helt 100, men jag trivs bra med det. Man får pyssla som man tycker själv, lägga upp dagarna väldigt fritt. Kollegor som jag stämmer bra ihop med. Kan inte klaga.
Sune klagar inte heller. Han kör sina uppdrag i en radie på 40 mil kring Lima i företaget som han tog över efter sin pappa Ryno 2005, tillsammans med sin bror Björn.
Åkeriet var då en enskild firma som hette Ryno Rickardsson Åkeri, men som omvandlades till aktiebolaget BSR Transport av sönerna.
– Pappa körde åt ett sågbolag och bildade eget när han tog över deras bil. Limedsforsens Såg hette bolaget, som drev en såg som nu är borta och där Sixten Jernbergs restaurang ligger i dag.
BSR är en förkortning av Björn Sune Rickardsson. Åkeriet består i dagsläget av sju virkesbilar, en grusbil och 15 anställda där 14 är chaufförer. På kontoret jobbar Sunes två döttrar hel- och deltid.
Är det här drömjobbet?
Det blir tyst nån sekund. Vad svarar en hårt arbetande virkestransportör på det?
– Dröm och dröm… Jag vet inte vad jag ska säga. Visst det är ett bra jobb. Jag trivs bra, det är inget fel.
Pappan påverkade yrkesvalet, säger Sune.
– Vi är ju uppväxta med lastbilar. Han körde jämt och var nästan aldrig hemma. Vi var med honom och åkte både jag och brorsan, som är åtta år yngre än mig. När pappa inte orkade längre var det självklart att vi skulle fortsätta med åkeriet tillsammans jag och Björn.
Men Sunes stora dröm var egentligen något annat, kommer det fram. Som liten spelade han fotboll, men som äldre tog motorintresset över helt.
– Jag skulle väl ha velat vara tävlingsmekaniker. Åka runt i hela världen och skruva med bilar.
Så vad hände, eller inte hände?
– Ja, jag vet inte. Jag åkte ju rally själv på SM-nivå och det har aldrig blivit av. Jag har skruvat hemma själv jämt. Och tävlingsmekaniker som yrke fanns ju inte på den tiden.
Som 24-åring började Sune Rickardsson köra rally på hobbynivå, i klass A trimmat. Tvåhjulsdrivet till en början, med start i en Opel Ascona A och sen B. Därefter Golf 1, 2 och 3, Opel Kadett och Corsa, för att till sist sluta i fyrhjulsdrivna och mer extrema Mitsubishi Evo 6 och 7.
– På den tiden, när jag började, gick det ju att köra rally på en vanlig lön.
När Sune gick över till fyrhjulsdrivet blev det i längden ohållbart.
– Jag räknade ut kostnaden för en hemmatävling med min Mitsubishi Evo 7. 63 000 kronor, för 10 mil, 10 däck, bränsle och alla plastbitar som går sönder när man nuddar nån vall.
2012 tog det hela slut, när Sune Rickardsson kraschade våldsamt och fick en spricka i en nackkota.
Men nu är han här, tio år senare, i en Scania som morrar sig närmare Fiskarhedens sågverk i Lima, där en timmertruck i 100-tonsklassen väntar på att lasta av i ett enda stort upplägg.
Två BSR-ekipage lastas synkront vid Klockaråsen i närheten av klassiska Vasaloppsorten Smågan. Virket levereras av Transtrands Besparingsskog för transport till Fiskarheden Trävaru AB i Lima.
– I vanliga fall får vi knappa in oss för varje lass, men eftersom det här är en så stor avverkning, där vi är de enda som kör, så kan vi åka rätt in. Sågverket får mer plats eftersom de kan bygga på höjden.
Sune ler när vi kommer in på hans bakgrund och på skolgången. Den var ingen positiv upplevelse.
– Om jag säger som så… Jag var ju inte klassens bästa. Hahaha. Skolan var inte min grej. Det jag ångrar mest är att jag var så jävla envis på att jag inte skulle ha engelska. Jag fick ett undantag för det och hade teknik de lektionerna. Jag tyckte inte att jag behövde engelska, jag skulle ju köra timmerbil.
I gymnasiet gick Sune maskinmekanikerutbildning i Borlänge och Mora. Därefter blev det jobb för Lima Besparingsskog som bilmekaniker och väghyvelschaufför, innan han började köra skift i pappans åkeri.
Sune är nöjd med utvecklingen i BSR. 6 bilar går för Fiskarhedens sågverk och ytterligare 1 för Westan Logistik AB.
– Vi köpte en bil för att komma in där så vi skulle få bättre med returer. Öka flödet.
Trafiken pågår i princip dygnet runt, vilket förstås frestar på, medger Sune, som har trappat ner efter att påfrestningarna till sist blev för stora.
– Jag kör alltid morgon och försöker att hålla nere timmarna. Men när jag kommer hem är det alltid nåt som ska göras. Nån kanske har haft nån punktering och då byter jag däck med en maskin där hemma. Eller så är det nåt som ska skruvas.
Sune berättar att han ofta får höra att han borde sluta köra lastbil och ägna sig åt annat i åkeriet. Det är inte en tänkbar lösning, tycker han. Han trivs för bra bakom ratten.
– Jag skulle kunna jobba med att åka runt och fixa med grejer åt alla håll. Men det är inte nåt som jag vill hålla på med på heltid.
Ett stillasittande på kontor är otänkbart för Sune Rickardsson. Det är livet på vägen som är livet. Omväxlingen.
– Du får ju se mycket överallt och inget blir exakt det samma. Det är nya prövningar varje dag. Det beror precis på var man är och kör.
Trots den positiva utvecklingen känns framtiden sådär, säger Sune. Molnet på åkarhimlen har en doft av diesel.
– Jag funderar faktiskt på att ta pension inom kort. Bränslepriserna gör det hopplöst snart. Det liknar ingenting. En tankning är ju 9 000 kronor nu. Det är 18 000 per lastbil och dag. Vi tankar diesel för omkring 70.000 kronor dygnet. När dieselkostnaden börjar bli en och en halv miljon kronor i månaden då är det inte roligt längre. Vi åkare borde gemensamt ställa ner verksamheten i protest tills det blir en ändring på vansinnet.
Det blir allt viktigare att hitta lönsamhet i en redan pressad bransch, konstaterar Sune.
– Vi jobbar hårt som fan för att få det att gå runt och få mycket returer. Det är ju det som allting bygger på i dag. Att jaga returer hela tiden, var vi än är och det har vi lyckats rätt bra med när vi har både Fiskarheden och Westan.
Mer rally kan det bli i framtiden, säger Sune Rickardsson, som hjälper sonen Linus, som har börjat tävla.
– Just nu håller jag på att bygga en helt ny värsting-Polo på 2015 års kaross. Den kommer jag inte att kunna låta bli att provköra i nån backtävling eller sprint.
Sune Rickardsson
