Bilen såldes för 25 kronor

Utedass och bostad. Åke Olssons Volvo PV har haft många funktioner. Efter 42 år i en lada är den nu ute på vägarna igen.
Åke Olsson reser sig för att fylla på påtår. Han stoppar in en sockerbit i munnen och tar en klunk till.
Var de blommiga kopparna är köpta har han ingen aning om. Men Volvo PVn ute på gårdsplanen har han desto bättre koll på. Första mötet med bilen ägde rum för femtio år sedan.
– Jag lånade den av min farbror 1960 för att köra kusinens bebis till sjukhuset. Då var det häftigt att få köra PV.
Tre år i verkstaden
Farbrodern gjorde sig senare av med bilen och det skulle ta ett tag innan Åke Olsson fick köra den igen.
– Han sålde den till någon kille som hade den en månad. Sen blev killen törstig och ville ha brännvin, så då sålde han den för 25 kronor.
Volvon hamnade hos en bekant.

– Folk tycker man är knäpp och man har ju blivit dumförklarad. Men har jag en dålig bil kan jag göra något åt den, har jag ingenting kan jag inte göra något alls, säger Åke Olsson.

– Han ville ha 100 för den men jag hade bara 80, så jag fick den för det. Sen hade jag magsår i flera veckor över att ha lagt 80 kronor på att köpa skrot.
Åke Olsson, som drev lantbruk, ställde in bilen i en av ladorna på gården i Alfta, och där blev den ståendes i 42 år. Så för fem år sedan bestämde han sig för att rusta upp den.
Bilderna från fotoalbumet vittnar om att det krävde en del jobb.
– Svalorna hade använt den som utedass och en ekorre hade byggt bo. Bucklan där bak var det visst min farbror som gjorde i fyllan.
För att få ordning på bilen rev Åke Olsson ur golvet, blästrade hela karossen och helrenoverade motor och framvagn. Han bytte även ut växellådan och bakaxeln. Klädseln behövde han däremot inte göra så mycket åt.
– När man tog bort artexöverdraget var den som ny under.
Kände sig stolt
Efter tre år av jobb i verkstaden fick han sätta sig på det rödrandiga sätet och vrida om nyckeln igen. Premiärturen gick ner på byn.
– Det går inte att beskriva känslan. Man kände sig bra nog stolt. Oj, jag har klarat av det.

Åke Olsson ser potential i fordon som andra skulle kalla för skrot.

Åke Olsson har jobbat som bonde hela livet, men motorintresset har alltid funnits där och Volvon är långtifrån hans enda projekt.
– Pappa både skruvade och snickrade. Jag började åka motorcykel när jag var sju, men jag var för liten för att klara av att kicka igång den själv. Min kusin fick hjälpa till att butta på, så startade vi den på det viset.
När han var 14 år fick han hjälpa kusinen att montera isär och sota bilen. Då väcktes lusten att skruva. Intresset för veteranbilar vaknade senare på ett skrotupplag i Edsbyn.
– Jag skulle ha baklyktor till en traktor. Då såg jag en Chevrolet Master Special Deluxe. Den ska jag ha, tänkte jag.
Genom åren har raden av både tvåhjulingar och fyrhjulingar blivit lång.

Efter tre år av jobb i verkstaden fick Åke Olsson vrida om nyckeln.

Till samlingen hör idag förutom flera motorcyklar och mopeder en Dodge Brother Victory 6, från första halvåret 1928. I verkstaden står också ett pågående projekt, byns första bil: en Chevrolet 490 från 1919.
Som mest har Åke Olsson haft 15 bilar.
Hur har du fått plats?
– Jag har många lador.
Men när dottern och svärsonen nyligen tog över lantbruket insåg han att det inte längre kunde stå en massa bilar överallt så han sålde majoriteten.
Vad han ska göra med pengarna har han inte bestämt.
– De säger att jag borde göra något roligt för dem. Åka jorden runt har jag redan gjort så jag vet inte, säger han och tystnar.
– Det kanske blir en bil.