Här står Kjell Olsson från Olofström vid en raritet. Hans Volvo LV 150 är nämligen inte bara riktigt, riktigt ovanlig. Den fungerar dessutom alldeles utmärkt.
Det är ingen överdrift att säga att de flesta som ser LV 150:an för första gången drar efter andan. Inte nog med att den röda färgen riktigt lyser i ögonen när solen tittar fram. Även själva modellen är så pass ovanlig att det räcker för att ekipaget ska väcka uppmärksamhet.
– Jag har tidigare visat den på Elmia och då var det en hel del besökare som kom fram och tittade på den, säger Kjell Olsson som gärna berättar mer om hur de första lastredskapshjälpmedlen användes.
– Förr i tiden stod gubbarna och grävde med spadar i grustagen och på byggena. Det var ett tungt och slitsamt jobb. Dessutom krävdes det en hel del arbetskraft för att utföra de tunga sysslorna. Så när tekniken utvecklades så att man kunde använda sig av traktorlastare blev det naturligtvis ett riktigt uppsving inom entreprenadbranschen. Både arbetsförhållandena och produktiviteten ökade, vilket banade väg för byggandet av det svenska folkhemmet, säger han när han visar flera exempel på dåtidens klurighet.
Duktiga yrkesmän
– I början användes alltifrån dyra importerade fabrikstillverkade maskiner till billiga hemmabyggen, där det var lite si och så med kvaliteten. Men den här modellen är byggd av riktigt duktiga yrkesmän, det kan man se på konstruktionen och svetsskarvarna. De som jobbade hos smeden Kolaherman i Junehytt där denna modellen tillverkades kunde uppenbarligen bygga bra maskiner, konstaterar han.
Modellen som är från 1948 lär vara en av tre maskiner som fortfarande finns kvar. Enligt Kjell Olsson byggde smeden ett tiotal maskiner som alla fann sina köpare runt om i landet.
Just den här maskinen kom att användas flitigt till olika arbetsuppgifter. LV150:an gjorde bland annat tjänst i olika grustag i trakterna kring Smålandsstenar där den lastade grus och betong. Under en tid användes den även på byggen där maskinens lyftkapacitet kom väl till pass när det gällde att hantera de tunga och skrymmande betongsäckarna.
I bra skick
Tack vare regelbunden service och översyn lyckades 150:an överleva de intensiva åren för att därefter hamna i malpåse. När Kjell Olsson fick nys om att det fanns en till salu passade han på att slå till.
– Maskinen var i riktigt bra skick och det behövdes i stort sett bara en allmän översyn av maskineriet samt ny lack för att den skulle bli i utställningsskick, säger han.
Bland de första lastredskapshjälpmedlen fanns bland annat wiredrivna traktorlastare som till exempel Muir-Hill och Chaseside som därefter fick flera olika typer av baklastare med hydrauliska aggregat som efterföljare.
Parallellt med dessa användes riktiga hjullastare från bland annat Hough, Michigan och Allis-Chalmers. Många mindre entreprenörer hade dock inte råd att investera i nya dyrbara maskiner och anlitade istället kluriga smeder som fick i uppdrag att antingen modifiera den befintliga maskinparken hos entreprenören eller helt enkelt ta fram nya modeller. Inte sällan tillverkade därför smederna egna last- och grävmaskiner helt enligt beställarens önskemål.
Imponerande samling
Kjell Olsson som har en imponerande stor samling av olika maskiner och redskap säger att han är extra förtjust i just den här modellen.
– Den går bra och är lättkörd, jämfört med många andra maskiner från den tiden. Att ekipaget väger sju ton märks faktiskt inte när man spakar den, säger Kjell Olsson som menar att det dessutom är roligt att hydrauliken fortfarande fungerar så att det går att låta maskinen göra nytta vid behov.
Den stora VDA-dieseln från Volvo ger massor av kraft på låga varv samtidigt som ekipagets vändkardan ger fem växlar vid körning i aggregatets riktning. Den främsta fördelen med att motorn har indirekt insprutning, det vill säga förkammardiesel, är att den ger en något tystare gång jämfört med direktinsprutade motorer. Men samtidigt ger konstruktionen en något sämre förbränning samtidigt som luften i förkammaren måste förvärmas med glödstift före kallstart.
Vid gång sprutas bränslet in i en förkammare som står i förbindelse med förbränningsrummet där förbränningen sker i två steg. En liten del av bränslet förbränns i förkammaren varefter tryckökningen i förkammaren pressar resten av bränslet in i cylindern där den huvudsakliga förbränningen sker.
Text och foto: Peter Fredriksson
